Hjärtats matsal

Sandra, intervju

Anteckningar från bamba

2010 började jag jobba. Jag är kallskänka men ville egentligen utbilda mej vidare som kock.

Jag var utbildad till lärare i mitt hemland. När jag kom till Sverige började jag jobba som servitris.

Jag älskar att jobba med människor. Jag älskar att jobba med mat. Jag älskar att prata.

Med barnen pratar jag med vad de tycker om maten. Vad de känner. Jag vill att de ska våga berätta allt om maten och inte bara maten. Först pratar vi om maten, sen om hur det gick i skolan. Ibland säger de: vet du, hon mobbade mej.

Jag hälsar på barnen i deras klassrum i november för att de ska våga prata med oss. Jag säger att vi kan göra sånt som de gillar men vi måste tänka på ekonomin. De har en önskevecka. Men om de vill ha gurka får jag förklara, det är för dyrt och de har inga näringsämnen. Barnen vill ha kebab och Mc Donalds.

Varje år har åk 5 prao hos oss. De får se hur vi lagar mat. Särskolan har också praktik för vi vill inte att de ska känna sig annorlunda. Alla som praoar får diplom och en belöning, de ska inte jobba gratis. De får glass eller något.

Det hände en gång att ett barn tog med sig extra knäckebröd hem från matsalen 10 dagar i rad. Jag pratade med eleven som sa "jag har en lillebror som behöver mat." Vi pratade med skolan och familjen fick hjälp med att hitta rätt stöd.

Man kan märka det ibland. Barnen äter mest på måndagar. På måndagar och fredagar gör vi mat de gillar så det håller sej mätta och glada.

När jag var och hälsade på barnen i klassrummen sa ett av barnen: Jag hatar bamba, jag hatar er mat. Jag sa: hur ska vi lösa det? -Jag vill inte prata med er om det. -Jag vill prata om allt med barnen. Jag vill lyssna på allt. Jag började prata med honom mer. En dag när vi serverade korv med mos sa han: "Jag kan ta tre." Efteråt gick han fram till mej och bad om ursäkt. "Det var gott."

Sakta men säkert provade han olika saker och efter sommarlovet sa han att han hade saknat vår mat.

När de säger att de hatar ber jag dem att säga vad de älskar. De kanske säger pommes frites och det kan jag inte göra, men jag kan servera klyftpotatis.

Du ska klara din dag. Du ska bygga muskler. Du ska klara skolan.

Någon kanske vill äta ensam i klassrummet för att den inte gillar att äta med andra. Någon har kanske problem med kompisar, de kanske tar med sig en känsla hemifrån.

Jag samarbetar med skolsköterskan. Det finns de som inte orkar fylla på med mat. De får specialkost och testa vad de gillar. De kan inte koncentrera sig.

I årskurs 6 äter de dåligt. De fyller tallriken men slänger mycket, då ger vi dem extra mycket frukt.

Om de inte äter lyssnar de inte på lektionen.

Om de inte äter busar de i korridoren

Jag samarbetar med skolsköterskan och lärare och personalen.

En del föräldrar kan inte svenska och de blir osäkra, kan inte ge ett intyg om specialkost. Då försöker vi förklara. Vi har inte halal men vi har vegetarisk mat. Vi serverar sällan gris men när vi gör det sätter vi upp skyltar med text och bild så det syns.

Vi har specialkost som vegetariskt, allergi och sånt men sen så finns det de som inte vill ha blandad mat. De får en tallrik där ingenting är blandat. Det är ofta de som går i årskurs 5–7 där de inte vill ha blandad mat. Men vi övar dem på att blanda och lägger kanske på lite sås och de testar. Och tillslut vill de ha blandat.

Jag är väldigt snäll mot barnen. Säger till dem: ni är så fina, ni är så vackra. Ni är mina barn, mina hjärtan. Mitt hjärta. Men jag kan också vara väldigt sträng. När jag är sträng är jag inte så gullig. När jag säger till lyssnar de. De accepterar det jag säger och kommer tillbaks och säger förlåt. De ändrar sig när jag är sträng.

Jag älskar barn. Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar barn och mitt jobb.

Jag får så mycket presenter från föräldrar och brev och presenter från barnen.

Barnen känner mitt hjärta. Ibland frågar de: varför är Sandra ledsen? När de praoar hos mej lär de känna mej. Varje år när de slutar nian får jag brev och presenter. När de går i gymnasiet eller när de är vuxna och har familj kommer de tillbaka och hälsar på mej. De säger att jag är deras andra mamma. De har en mamma hemma och en i skolköket.

Jag blir väldigt glad när barnen kommer tillbaks eller skriver när de är vuxna. Jag blir stolt över mig själv.

Mina kollegor frågar: hur orkar du? All energi jag får kommer från mina barn.

På sommaren saknar jag dem. Men när skolan börjar och alla 600 kommer tillbaka då är mitt hjärta stort. Jag älskar dem.

Alla är olika, jag älskar att lyssna på dem och att de berättar hur det är i deras länder. De säger också att de saknat mej på sommaren.

När jag gör en liten ändring med maten så märker barnen det direkt. De ger mej mer kärlek än vuxna. De blir jättetacksamma för en liten förändring. De känner att jag lyssnat på dem. De visar sin omtanke om mej.

En gång när jag skulle åka till mitt hemland grät de.

Vi serverade grönkål men ingen ville äta det. Nu har vi börjat med friterad grönkål och alla älskar det. De kallar dem chips nu.

Om barnen slänger mindre får de en önskevecka i slutet av skolåret. Jag går runt i klasserna och förklarar hur mycket som slängs. Jag berättar om miljön och pengar och de förstår. Jag visar bilder på hur mycket 90 kg, det som slängs, är. Och vi har gått från 100 kg som slängs till 65 kg. När de klarat detta får de önskevecka med dessert.

Jag frågade ett barn som inte kom till matsalen och åt på tre år om han inte bara kunde komma en dag i veckan och det kunde han. Nu kommer han varje dag och äter i matsalen.

Min älskade Gunnarsson, en kille som bara ville äta kassler, han har börjat gilla 4-5 olika rätter, men det är viktigt att man hälsar på honom när han kommer.

Det finns busiga barn men de är inte busiga i matsalen. Det finns barn som inte kommer till klassrummet men som kommer till köket. "Du är vår mamma." De får en knäckebrödsmacka. En pratade om sitt gäng, jag tänkte: det här är inte bra. Men på slutet började han gymnasiet. De vet inte alltid varför de säger vad de säger.

Jag kan inte få barn. Jag har posttraumatisk stress från kriget. Jag kämpade på och försökte få barn länge. Jag vet inte varför jag inte kunde, men av 20 tjejer från min gamla klass var det 8 som inte kunde få barn. Man vet inte vad det är som påverkar när det är krig.

Jag var väldigt ledsen och hade det väldigt tufft en period men de sista 5 åren har det varit bättre.

Jag har aldrig sjukskrivit mej en dag.

När jag gick i 7:an började kriget, när jag gick i gymnasiet var kriget slut. Jag såg vänner dö i klassrummet.

Det är svårt för alla som gått igenom krig.

De radade upp oss i klassrummet och vi fick säga om vi var muslimer eller ortodoxa. Mina mamma var muslim och min pappa ortodox. Jag visste inte vad jag skulle säga och började gråta. Min mamma hade lärt mej att jag var människa. Jag är människa.

På jobbet träffar jag barn från olika länder och jag känner direkt om det är nåt i ett barn. Om det har varit med om en katastrof. Man måste vara försiktig med ett sådant barn. Det bär med sig en erfarenhet som kan väckas närsomhelst.

När man pratar med vissa barn kan man märka att de inte har varit barn. Vissa barn fick inte leka ute utan gömde sig i en källare. Vissa barn kom inte tillbaka. När jag var liten fick jag tänka på om maten skulle räcka. Vissa barn får bli vuxna för tidigt.

När jag kom till Sverige började jag jobba direkt. Jag älskade att jobba, Jag ville inte vara ensam. Vissa saker blev svårare när jag blev äldre. Jag hade kanske tur att jag inte gjorde något dumt.